En dag i skyttegravarna

Redan rör jag steg in på jobbet i morse möttes jag av en delegation lärare som hade problem med sina datorer/nätverket på Göingeskolan. Fortsatte med att jag skattemiss på kontoret, satte mig i min kontorsstol för att avnjuta en kopp kaffe. Knackade på glasdörrarna. En lärarinna bad mig komma till hennes klassrum. Ok tänkte jag (det är ju inte så illa med kallt kaffe), så jag slog följe med henne. Det visade sig att fem (av tjugo) datorer saknade inloggningsserver. Detta skulle jag kunna förklara, men det tar för lång tid. En liten flicka hade sparat arbetet I sin mapp på nätverket, men mappen gick inte att nå ... Från någon dator. Detta är en förmiddag på mitt jobb om man har mitt jobb. Multiplicera detta med 4 så har du min arbetsdag. Multiplicera detta med fem så har du min vecka. Jag börjar få hög panna, eller pannluggen och jag undrar vem jag ska stämma för att ersätta mitt förlorade hårsvall. Jag är IT-pedagog, men jag har sällan chansen att närma mig mitt egentliga arbete. Jag gnäller inte, emedan jag älskar mitt arbete(att hjälpa), utan undrar bara stillsamt och ödmjukt om allt inte hade funkat med mindre friktion, om vi hade haft ett datanätverk anpassat för verksamheten? Det vill säga -en grundskola. Det vill säga framtiden.